Hallenbergs anor

Om mig

Mitt namn är Andreas Hallenberg och det är jag som driver den här sidan. Jag föddes 1983 i Falun i Dalarna. När jag var två år flyttade familjen till Hallarum i Jämjö, strax utanför Karlskrona, där jag växte upp på en gård som funnits i släktens ägo under generationer.

Några år efter gymnasiet lämnade jag Blekinge för Göteborg, och efter att ha bott på olika håll i landet under vuxen ålder har jag nu slagit mig till ro i Hallarum igen. Här bor jag i ett hus intill min fars gård tillsammans med min hustru Fanny och våra två barn, Karin och Nils. En stor del av min lediga tid ägnar jag åt släktforskningen och att utveckla detta arkiv.

Rötterna här i Hallarum går långt tillbaka i tiden, men släkten förgrenar sig över stora delar av Sverige: Blekinge, Dalarna och Östergötland på pappas sida, samt Västergötland och Värmland på mammas. Det är en mångfacetterad historia som rymmer allt från blekingska bönder och östgötska knektar till skickliga vallonsmeder och finska svedjebrukare – anor som på både mors- och fädernesidan en gång bröt ny mark i Dalarnas och Värmlands djupa skogar.

Rötterna i Blekinge (Farfar Carl-Anders släktgren)

Om vi börjar i Blekinge så har förfäderna på min farfars fars sida brukat gårdarna i trakten i århundraden. Källorna är osäkra kring exakt hur långt tillbaka det sträcker sig, men det är dokumenterat att bonden Per Torkelsson (f. 1686) kom till Hallarum från Binga under 1700-talets första hälft. Längre tillbaka än så har de med alla säkerhet funnits här, men innan var Blekinge danskt och det är svårare att hitta källor. Per Torkelssons ättlingar tog sedan över efter honom i rakt nedstigande led, med ingifta släktband till flera närliggande byar. I sektionen Gårdshistorik går det att läsa mer den gård i Hallarum dit de flyttade och levde genom seklen.

Smederna och det vallonska hantverksarvet

Vi rör oss sedan norrut till Dalarna, där en stor del av förfäderna var verksamma som smeder. Via dessa smeder, närmare bestämt genom min farfars mormors farfars mor Christina "Stina" Söderstedt (1789–1852), leder spåren vidare till den vallonska invandringen.

I släktträdet återfinns masmästaren Nicolas Dubois (även kallad Claus Debou), född omkring 1590 i Vallonien i nuvarande Belgien. Han kom till Sverige och arbetade vid flera kända bruk, däribland Fada bruk i Södermanland 1628, Nävekvarns bruk och sedermera Gusums bruk i Östergötland, innan han avled 1672 i Västra Ed. Som masmästare bar han det tekniska huvudansvaret för att masugnarna och järnsmältningen fungerade optimalt.

En annan tidig vallonsk förfader är Colas Grenier (som i Sverige kom att kallas Nicolas eller Clas Garneij), född omkring år 1600 i Vallonien, som inflyttade till Norrköping 1633. Han var specialiserad kolare, ett krävande yrke där milorna krävde ständig övervakning för att få fram träkol av rätt kvalitet, och var bland annat verksam vid Lövstabruk och Åkerby bruk i Uppland. Colas gifte sig med Nicolas Dubois dotter Maria (född ca 1610 i Vallonien), och deras son Frans Classon Garneij (1638–1717) förde sedan hantverkstraditionen vidare som masmästare vid bland annat Västerbyhytta i Söderbärke, Dalarna.

Svartnäsfinnar och livet i finnmarken

En annan gren i Dalarna leder till Svärdsjö och vidare till Savolax och Rautalampi i Finland. Under sent 1500-tal och tidigt 1600-tal kom många människor därifrån för att bryta ny mark i de svenska skogarna med svedjebruk. Bland dem fanns Staffan Hindersson Hynninen (född ca 1575), som den 8 november 1613 genom ett kungligt brev från Gustaf II Adolf fick tillstånd att anlägga ett torp vid Spaksjön (senare kallat Hynnilä). En annan tidig invandrare var Per Pekka "Båte-Peder" Seppäinen (född omkring 1570 i Rautalampi), vars ättlingar kom att bosätta sig i byn Båtpers i Svartnäs. Många av dessa förfäder livnärde sig som nybyggare och trappers kring Spaksjön.

Finnarnas uråldriga svedjebruk kom dock att hamna i direkt konflikt med järnbrukens expansion, eftersom bruken krävde stora mängder skog för sin kolning. Denna kulturkrock drabbade min förfader Nils Larsson (1682–1755), en gestalt som gav namn åt finnbyn Nilslarsberg. Våren 1742 blev Nils och hans son instämda till Bergstinget i Hedemora av Svartnäs bruks inspektor, anklagade för att olovligen ha svedjat i brukets skogar. Trots att finnarna åberopade det kungliga tillståndsbrevet från 1613, dömde rätten till brukets fördel. Nils och de andra åboerna dömdes till böter på 100 daler silvermynt och fick sin rågskörd beslagtagen, vilket historiskt illustrerar hur svärdsjöfinnarnas levnadssätt successivt trängdes undan av den expanderande bruksepoken.

Knektar, Krig och Säterier i Östergötland (Farmor Karins släktgren)

På min farmor Karin "Kajsa" Hallenbergs (född Rustner, 1924-2010) sida dominerar Östergötland. Särskilt trakterna norr och väster om Linköping är starkt representerade med bönder, rusthållare, rättare och soldater.

Här hittar vi dramatiska livsöden kantade av krig. Ett spännande exempel, även om det exakta släktskapet i ärlighetens namn är omtvistat och rör sig i historiens gränsland, är adelsmannen och fältherren från Schleswig-Holstein, Daniel Rantzau (1529-1569). Han tjänstgjorde under den danske kungen Fredrik II och ledde under Nordiska sjuårskriget danska trupper på plundringståg långt in i Sverige. Han stod som segrare i slaget vid Axtorna 1565 och anförde hösten 1567 det beryktade "Rantzaus Raid" in i Östergötland, där städer, byar och kloster; däribland Vadstena och Skänninge – sattes i brand. Under detta fälttåg stod även det berömda Slaget vid Getaryggen utanför Jönköping den 31 oktober 1567, där den svenska hären, förstärkt av ett väldigt uppbåd av bönder – försökte stoppa danskarnas framfart längs Nissastigen. Även om svenskarna till slut besegrades och drevs på flykten, innebar fördröjningen att de hann bränna Jönköping och förhindra staden från att falla i fiendens händer. Rantzau mötte till slut sitt öde den 11 november 1569 under den svenska belägringen av Varbergs fästning, då han fick huvudet avskjutet av en kanonkula på den plats som idag kallas Rantzauklippan.

Bland andra militära öden kan nämnas löjtnanten och fältskären Johan Henriksson Kuuf (1644–1677), som dog 33 år gammal i Stettin när staden belägrades av brandenburgska styrkor, samt livgrenadjären Jonas Söderström (1768–1854) som hamnade i fransk krigsfångenskap (sannolikt efter strider i Pommern) mellan 1806 och 1809 under Napoleonkrigen, innan han kunde återvända hem och så småningom bli kyrkoväktare i Slaka. Även livgrenadjären Peter Fagerberg (1769-1834) tjänstgjorde under Napoleonkrigen och satt troligen även han fängslad i Frankrike.

I en senare generation finner vi min farmors morfar, Karl Fredrik Andersson (1860-1911). Han var torparson från Rappestad, men studerade vid Säby lantbruksskola och gjorde karriär som befallningsman och rättare vid flera stora gårdar i Mellansverige, däribland Broxviks herrgård, Molstaberg säteri i Vårdinge och en tjänst för Mälsåkers AB på Selaön. Ett tragiskt öde drabbade honom när hans första fru Beda Charlotta (född Holm) avled i barnsäng 1892. Den äldste sonen från detta äktenskap, Carl Eric Anderson (1887-), valde en helt annan väg: han emigrerade 1909 till Seattle, USA, arbetade till en början som fiskare, gick sedan med i den amerikanska flottan och tjänstgjorde med stor utmärkelse under både första och andra världskriget. Hans skicklighet och ledarskap i Arktiska vatten, under slaget om Attu, samt som Beachmaster under landstigningarna på bland annat Iwo Jima och i Marshallöarna gav honom många utmärkelser, och han avancerade till den mycket höga graden Commodore. Karl Fredrik gifte sig sedermera med hushållerskan Johanna Charlotta Nilsson (1862-1907), min farmors mormor, och de fick bland annat dottern Margareta "Greta" Charlotta (1895-1966), min farmors mor.

Greta, som utbildade sig till småskollärarinna, gifte sig 1920 med Per Rustner (1891-1971) och bosatte sig i huset Ådala i Sturefors. Per hade tagit över ett spannmålsmagasin och byggde upp en mycket framgångsrik och omfattande rörelse som grosshandlare i spannmål och fröer. Han var en känd och aktad figur i bygden med ett stort engagemang; han hade många kommunala och kyrkliga uppdrag och ansågs vara en mycket generös och omtyckt arbetsgivare. I Sturefors föddes min farmor Karin "Kajsa". Hon gifte sig senare med min farfar, Carl-Anders Hallenberg (1919-1992) och de bildade familj i Falun, där farfar tjänstgjorde som lagman, innan de på ålderns höst bosatte sig i Rältlindor.

Det finns även en linje som leder norrut till Västernorrland (Själevad och Nätra), varifrån Per Giordesson (f. 1555) och hans hustru en gång bröt upp och flyttade ner till Vallerstad i Mjölby under 1600-talet.

Från Västgötaslätten till Finnskogarna (Morfar Everts släktgren)

Vänder vi blicken mot min mammas sida finner vi rötterna i västra Sverige. Runt Alingsås, i Långared och Stora Mellby finns förfäderna på morfars sida, både på morfars mors- och fars sida. De flesta var bönder så långt tillbaka som mitten av 1700-talet och förmodligen längre tillbaka än så.

Ett belysande livsöde från denna gren är soldaten Helge Lund (född Andersson ca 1758). Helge tjänstgjorde vid Västgöta-Dals regemente och var bosatt på ett soldattorp i Långared, men hans liv fick ett abrupt slut då han rycktes bort i trettioårsåldern under Gustav III:s ryska krig, i Anjala, Finland, i början av 1790. Hans son, min morfars farfars farfar Andreas Helgesson (1778–1857), tvingades växa upp utan sin far och arbetade sig upp från dräng till ett stadigt liv i Magra socken.

På morfars sida finns djupa rötter i just Långared, där släkten brukat marken under mycket lång tid. En viktig plats är hemmanet Attholmen i Långared. Här föddes min morfar Evert Lennerås (ursprungligen Johansson, 1915–2005) som son till hemmansägaren Karl Emil Johansson (1873–1950) och Milda Andreasdotter (1876–1955). Karl Emil och Milda tillbringade hela sina liv och fostrade en stor barnaskara i Attholmen. Morfar Evert lämnade så småningom landsbygden och tog anställning som byggnadssnickare och verkmästare i Göteborg, där han 1947 tillsammans med mormor Emy byggde familjens hem på Gökevägen i Backa. Deras liv i Göteborg speglar den moderna tidens urbanisering, där generationer av jordbrukare gav plats för ett nytt liv i staden.

Värmlands finnskogar och militära prövningar (Mormor Emys släktgren)

Den andra starka linjen på mammas sida, min mormor Emy Lennerås (född Jansson, 1913–2005) förfäder, leder oss norrut till Gunnarskog och Gräsmark i Värmland.

I dessa skogrika gränstrakter mot Norge präglades livet länge av fattigdom, utsatthet och ett kringflackande liv som drängar, pigor och torpare. Även här gör sig det finska svedjebrukararvet påmint. En av de tidigast kända i denna gren är Matts Eriksson Ikoinen (ca 1600–1647), som invandrade från Kangasniemi i Savolax till Värmland 1629. Enligt traditionen flydde han skatteskulder, men fann inte ro i sitt nya hemland; han blev tragiskt nog mördad av en granne under en tvist om tomtgränser vid Långtjärn i Gräsmark.

En annan fascinerande anfader i mormors släkt är artilleristen Olof Henriksson Glader (1778–1842). Hans föräldrar avled när han var mycket liten, och Olof växte upp i fattigdom och under omhändertagande. Som värvad soldat i Göta artilleriregemente tjänstgjorde han troligen en tid vid Carlstens fästning i Marstrand – eventuellt samtidigt som den kände brottslingen Lasse-Maja satt fängslad där. Olofs liv ekar av 1800-talets hårda verklighet, där han och familjen periodvis stod antecknade som lösdrivare och tvingades flytta över stora avstånd i jakt på försörjning, från Värmland ända till Stockholmstrakten.

Mormors egen far, Johannes Jansson (1871–1944), valde också att söka lyckan långt hemifrån. Drygt trettio år gammal, år 1901, emigrerade han till Nordamerika via Kristiania (Oslo) och England. Han tillbringade nio år i USA, men i motsats till många av sina samtida valde Johannes att återvända till Gunnarskog år 1910. Han kom senare att resa en gång till, men tvingades hem då första världskriget bröt ut. Med sin hustru, mormors mor, Maria Pettersson bosatte han sig till sist i Arvika, där han verkade som gjutare, och där min mormor Emy tillbringade sin ungdomstid innan hon träffade morfar Evert och de tillsammans byggde upp sitt liv i Göteborg.

Se min Antavla

Angående bilder: Fotografier på nu levande personer är till stor del hämtade från sociala medier. Om du finns med på bild och önskar att jag tar bort den, vänligen kontakta mig så ordnar jag det omgående.