En Släktkrönika genom fyra sekel

Historien om Hallarum nr 3 är inte bara en redogörelse för fastighetsgränser, diken och mantal. Det är berättelsen om en släkt som genom strategiska allianser, juridiska strider och ren överlevnadsvilja formade sin tillvaro i Jämjö socken. Från 1600-talets rötter i grannbyn Binga till de omvälvande åren under laga skiftet på 1860-talet och in i modern tid, speglar gårdens öde den svenska landsbygdens dramatiska förvandling. Här möter vi människor som kämpade mot sjukdom, myndigheter och utmaningar för att säkra arvet åt nästa generation.

1659–1726: Uppbrottet från Binga

Stamfadern och arvsfrågan

För att förstå historien om Hallarum nr 3 måste vi blicka tillbaka till tiden strax efter att Blekinge blivit svenskt. Den här historien tar sin början i grannbyn Binga, där den trolige stamfadern Pär Gummesson brukade jorden redan vid mantalslängden 1659. Gården i Binga var under decennier familjens trygga nav, förvaltad av sonen Torkel Persson och hans hustru Sissa Mårtensdotter. Här växte en stor syskonskara upp, däribland sönerna Per och Mårten.

Men i det gamla bondesamhället var jorden en ändlig resurs. När dottern Ragnhild Torkelsdotter gifte sig med Sune Persson omkring 1715, stod det klart att de var utsedda att ta över föräldragården i Binga. För sönerna innebar detta ett oundvikligt vägval: att stanna som drängar eller söka sin lycka på annat håll. När modern Sissa avled i oktober 1725, klipptes det sista bandet till barndomshemmet av. Det var startskottet för en expansion som skulle rita om släktkartan.

1727–1750: Etableringen i Hallarum

Övertagandet av Hallarum nr 3

Sonen Per Torkilsson (född 1686) var en handlingskraftig man. Han hade redan omkring 1720 lyckats etablera sig som bonde på gården Hallarum nr 2, men familjen tycks ha haft siktet inställt på grannfastigheten, nr 3. Relationen till grannen på nr 3, en man vid namn Anders Olsson, var god – så god att Anders agerat dopvittne åt Pers son 1724. År 1727 genomförde de båda männen en stor fastighetsrockad: Per Torkilsson övertog Anders Olssons gård. Därmed blev Hallarum nr 3 den permanenta släktgården, och Per blev den som ensam rotade familjen i den nya byn.

Sjukdom och sorg i barnaskaran

Under 1730- och 40-talen sjöd gården av liv. Per och hans hustru fostrade två kullar barn; den äldre född i Binga och den yngre i Hallarum. Men livet var skört. Dottern Maria, född 1722, drabbades av vad tidens dokument kallar "fallandesjuka" – epilepsi. I en tid då arbetsförmåga var allt, innebar sjukdomen att hon aldrig kunde giftas bort. Hon blev kvar på gården som "piga" hos sina föräldrar och senare sin bror, en ständig påminnelse om livets oförutsägbarhet, fram till sin död 1758.

1751–1753: Krisåren

Ett påtvingat skifte

I början av 1750-talet drabbades familjen av en djup kris som hotade gårdens fortlevnad. Hustrun Sissa avled omkring 1751, och Per Torkilsson, nu en åldrad man över 65 år, blev sängliggande och svårt sjuk. En gård utan en arbetsför husbonde och husmor gick snabbt mot ruin. Mantalslängden för 1752 avslöjar desperationen: den sjuke fadern tvingades "helt och hållet uppdraga" hemmanet till sonen Per Pehrsson. Fadern avsade sig ansvaret mot att han fick "undantag" – mat och husrum för sina sista dagar.

För den unge Per Pehrsson, då 28 år och ogift, var det en tung start. Han fick axla ansvaret mitt i sorgen och vården av sin far. Året därpå, i november 1753, avled Per Torkilsson. Kyrkböckerna noterar dödsorsaken som "Stenbaßion" – svåra plågor av njur- eller gallsten. Det var ett smärtsamt slut för mannen som lett släkten från Binga, och lämnade sonen ensam vid rodret.

1760–1799: Uppbyggnad och Storskifte

Från fattigdom till välstånd

Per Pehrssons tid som husbonde började i motvind. År 1763 var läget så ansträngt att han tvingades begära skattebefrielse enligt kungligt nådebrev, ett tecken på antingen sjukdom eller svår missväxt. Men Per var av segt virke. Från 1767 var han åter skattebetalare och gården började blomstra. Det var under hans ledning som byn genomgick det så kallade Storskiftet (1762–1766), där byns ägor ritades om för första gången. Som ett monument över denna framgångsperiod lät han uppföra en rejäl ekonomibyggnad, som i kartor långt efter hans död benämndes "Pehr Pehrssons Lada". Tillsammans med sin betydligt yngre hustru Karin Jonsdotter säkrade han återväxten genom barnen Sissa och Anders.

1806: Slutet på en era – Hemmansklyvningen

Broder och svåger

När Per Pehrsson gick ur tiden 1799, markerade det slutet på epoken där Hallarum nr 3 var en sammanhållen enhet. Vid det slutgiltiga arvskiftet 1806 stod det klart att ingen ensam kunde lösa ut de andra. Lösningen blev drastisk men nödvändig: hemmansklyvning. Gården delades mitt itu. Sonen Anders Pehrsson tilldelades den södra delen, medan mågen Sven Pehrsson fick den norra.

Dokumenten från 1806 ger en inblick i hur detaljerat de tvingades reglera sin nya vardag för att undvika osämja. Sven fick rätt att hämta vatten i Anders bäck och köra över hans marker, men med det strikta förbehållet att han inte fick "göra skada". Mitt i denna uppstyckade verklighet levde den gamla änkan Karin kvar på undantag hos sonen Anders, som en levande länk till den tid då gården var hel.

1809–1855: Änkan Elin och Nils

Sorg och nytt styre

Lyckan över den egna hemmansdelen blev dock tragiskt kortvarig för Anders Pehrsson. Han hade ingått äktenskap med Elin Åkesdotter år 1801, och framtiden såg ljus ut. Men ödet ville annorlunda. Redan 1809 avled Anders, vilket lämnade Elin ensam med ansvaret för både gården och barnen i en orolig tid.

För att säkra gårdens drift och familjens försörjning gifte Elin om sig med Nils Andersson, bördig från Algutsboda. Nils kom att bli den som, tillsammans med Elin, lotsade Hallarum nr 3 genom 1800-talets första hälft. Det var en tid av förvaltning och stabilitet som varade ända fram till Nils död 1855. Därefter var det dags för Anders och Elins son, Peter Andersson, som nu hunnit bli en mogen man, att träda fram och leda gården in i skiftesreformernas tidevarv.

1863–1868: Laga Skiftet

En ny generation tar vid

Vid 1860-talet möter vi en gård i förvandling. Hallarum nr 3 var nu återigen en maktfaktor i byn, omfattande 3/4 mantal. Ägaren vid inledningen av det laga skiftet 1863 var den nu medelålders Peter Andersson (född 1803). Men processen, som skulle rita om hela Blekinges karta, var långdragen. Mitt under skiftet skedde en generationsväxling där sönerna klev fram. Här anar vi en medveten familjestrategi: för att hålla huvudgården intakt fick den blott 17-årige sonen Pehr August Petersson ta över huvuddelen (11/16 mantal), medan den äldre brodern Anton Petersson fick nöja sig med en mindre, avstyckad del (1/16 mantal) i utmarken.

Kampen mot "Bergssyran"

Skiftet handlade inte bara om yta, utan om kvalitet. Pehr August lyckades med konststycket att få "kvarboenderätt", vilket innebar att han fick behålla de gamla husen och trädgårdarna i byns centrum. Men priset var högt. Stora delar av de nya marker som tilldelades i utmarkerna led av "bergssyra och källdrag" – sur, vattensjuk jord. För att göra marken brukbar tvingades skifteslaget till enorma investeringar. Protokollen visar att de fick betala upp till 40 öre per famn för att gräva diken, en kostnad på hundratals riksdaler som bröderna fick vara med och bära.

1868: Skiftesförhandlingar och Gränsdragning

Olaus Nilsson och Pehr August

I samband med det laga skiftet uppstod en meningsskiljaktighet rörande gränser och byggnaders placering mellan gården och grannen Olaus Nilsson på Hallarum nr 2. Olaus Nilsson (född 1825) var halvbror till Pehr Augusts far, Peter Andersson. Kärnan i diskussionen rörde huruvida Pehr Augusts ladugård låg för nära Olaus byggnader och därmed utgjorde en brandrisk.

Det var en fråga av stor betydelse för båda parters fastigheter och framtida brukande. Ärendet kom att prövas i flera instanser för att säkerställa att skiftet gick rätt till enligt gällande förordningar. Den 25 augusti 1868 fastställde Kungl. Maj:t slutligen Pehr Augusts rätt att behålla sina byggnader på den befintliga platsen, vilket avgjorde saken. Olaus Nilsson avled några år senare, 1871, 46 år gammal.

1866–1870: Munbås hamn och framtiden

Båtsmannens lott och nya vägar

Medan bönderna vann mark, förlorade soldaterna. Gården ansvarade för båtsmanstorpet nr 125 Hallstedt, där båtsman Holger Trulsson Hallstedt tjänstgjorde. I samband med skiftet tvingades torpet flytta långt från bykärnan – nästan två kilometer söderut till en plats som idag kallas Hallaslättlyckan (äldre benämning Hallstättalyckan). Militären protesterade vilt mot placeringen; Kapten Löjtnant Alrek Holmer anförde till protokollet att den nya jorden led av bergssyra och var oduglig. Men böndernas vilja vägde tyngre, och båtsman Hallstedt fick finna sig i sin lott på den avlägsna lyckan.

Samtidigt pågick diskussioner om infrastrukturen. År 1866 röstade socknen för att flytta hamnen till Munbås på Hallarums ägor. Det är i ljuset av skiftet man bör se framväxten av detta. Marken för hamnen avsattes som en del av skiftesförrättningen. Hallarums byalag ålades därefter ansvaret att anlägga och underhålla vägen dit. Det var en praktisk nödvändighet och en del av den nya fastighetsindelningen som knöt gården och byn närmare handelsvägarna på Östersjön.

1871–1875: Brödraköpet och Pehr Augusts avsked

Ett oväntat uppbrott

Segern i domstolen mot Olaus Nilsson blev märkligt nog inte början på en lång era för Pehr August vid rodret. Trots att han stritt för gårdens gränser sida vid sida med sin far, valde han att söka sin lycka på annat håll. Husförhörslängden för åren 1871–1875 avslöjar att Pehr August sålde fädernegården till sin yngre bror, Anders Petersson. I kyrkböckerna noteras kortfattat "Sålt till Anders Petersson", och den 13 december 1872 lämnade Pehr August, hustrun Carolina och barnen Hallarum för gott för att bosätta sig i Torhamn.

Den nya husbonden Anders Petersson, född 1847, hade återvänt till gården i oktober 1873 för att axla ansvaret. Tillsammans med hustrun Ingrid Maria Petersdotter, som han äktade våren 1874, inledde han en ny era på Hallarum nr 3. Det föll nu på Anders lott att förvalta det arv som fadern Peter och brodern Pehr August räddat undan laga skiftets osäkerhet.

1892–1920: Skatteköpet och Arvskiften

Från kronoskatte till självägande

Mot slutet av 1800-talet tog gården klivet in i fullständig självständighet. Lagfartsboken visar att Anders Petersson den 20 juli 1892 beviljades skattebrev av Kungl. Maj:t och Kronan. Detta omvandlade formellt fastigheten från kronoskatte till en självägande "skattejordlägenhet". Under det tidiga 1900-talet började barnen i den växande familjekretsen anta namnet Hallenberg, en tydlig markering av det gemensamma ursprunget.

Sönerna Karl och Alfred avled 1915 respektive 1916. Efter deras bortgång genomfördes sedvanliga bouppteckningar och arvskiften för att reglera ägandet inom familjen. Enligt inskrivningsdomarens protokoll från 1919 ägde dödsboet efter Karl Andersson en andel av lägenheten, medan Alfreds andel också behövde fördelas. För att fastställa den nya ägarbilden genomfördes ett skifte den 3 januari 1920, där ägandet slutligen fördelades mellan syskonen August, Gertrud, Cecilia, Arvid och Anna Hallenberg.

1925–1945: Anna, Hjalmar och Beredskapsåren

En ny kraft från norr

Mitt i turerna kring arvskiften var dottern Anna Hallenberg (född 1893) en drivande kraft i gårdens vardag. År 1925 anställdes Hjalmar Eriksson, bördig från Nora bergsförsamling i Örebro län, som inspektor på gården för att hjälpa Anna med driften och förvaltningen.

Samarbetet ledde snart till tycke, och de gifte sig den 17 mars 1926. Tillsammans lotsade Anna och Hjalmar gården genom de svåra åren under 1930-talets depression och vidare in i modern tid. Det är dock värt att notera att Hjalmar aldrig formellt stod som ägare till gården under denna tid. Fastigheten förblev i "Anders Peterssons sterbhus" ägo ända fram till omkring 1960–1961. Hjalmar och Anna brukade jorden och skötte verksamheten, men dödsboet stod kvar som den juridiska ägaren under många decennier.

I verket Gods och Gårdar från slutet av 1930-talet beskrivs gården (som då fått beteckningen Hallarum nr 2) med stolthet. Man noterar att gården varit i "samma släkts ägo sedan före Roskilde-freden", en tydlig markering av det djupa arvet. Vid denna tid hölls på gården 4 hästar, 20 kor, 10 ungnöt, 15 svin, 3 får och uppemot 50 höns. Mangårdsbyggnaden uppgavs vara uppförd i början av 1800-talet och ekonomibyggnaderna på 1880-talet.

En ögonblicksbild från krigsåret 1944

Mitt under brinnande världskrig, den 11 september 1944, genomfördes en jordbruksräkning som ger oss en unik inblick i gårdens vardag. Eftersom ägarförhållandena såg ut som de gjorde, noterades gården fortfarande formellt under "Anders Petterssons sterbhus". Det var en ansenlig egendom som krävde stora arbetsinsatser; gården brukades tillsammans med fastigheten Hallarum 4 och Torp 1:2, vilket gav en total areal på hela 109 hektar, varav 32,5 hektar var uppodlad åker och 35 hektar kultiverad betesäng. För att hålla jorden i skick hade man täckdikat 14 hektar med tegelrör.

Tekniskt befann sig gården i en intressant brytningstid. Å ena sidan fanns moderna inslag som elektricitet, men användningen var strikt funktionell: elen nyttjades för belysning och som drivkraft i lantbruket, men inte för matlagning eller varmvattenberedning i hushållet. Där regerade fortfarande vedspisen. En annan tydlig prioritering av produktionen syns i vattenfrågan: medan ladugården hade försetts med vattenledning för att rationalisera djurskötseln, saknades detta i boningshuset. För Anna innebar det att vattenbärande fortfarande var en tung del av vardagen, samtidigt som Hjalmar hade en stationär brännoljemotor och moderna maskiner som radsåningsmaskin och självbindare till sin hjälp. Hästen var dock fortfarande en oumbärlig medarbetare, vilket hästräfsan i maskinparken skvallrar om.

1935–2001: Slutet på en epok

Den sista länken

Det var i denna miljö – präglad av beredskapstidens slit, där hästar arbetade sida vid sida med den nya stationära motorn – som nästa generation formades. Sonen Karl-Anders Eriksson, född den 8 augusti 1935, var nio år gammal när jordbruksräkningen 1944 gjordes. Han växte upp i en brytningstid då häst och vagn ersattes av traktor, och det gamla bondesamhället i grunden förändrades. Karl-Anders blev den som fick uppgiften att leda Hallarum nr 3 genom den stora strukturförvandlingen under 1900-talets andra hälft och in i det moderna samhället. Han förblev gården trogen under hela sitt liv, verksam som lantbrukare och hemmansägare, och förvaltade den jord som hans förfäder brukat sedan tidigt 1700-tal.

När Karl-Anders gick bort den 16 december 2001 innebar det slutet på släktens långa innehav. Istället för att gå vidare inom familjen valde dödsboet att sälja gården. Jorden styckades upp och såldes till flera olika nya ägare, där delar införlivades i större brukningsenheter. Detta markerade en definitiv punkt för Hallarum nr 3 som en självständig släktgård och speglar den strukturrationalisering som var typisk för tiden.

Källförteckning

Kyrkoarkiv & Folkförning (Jämjö Socken)

• Jämjö kyrkoarkiv: Död- och begravningsböcker (Vol. CI:2, CI:3, FI:1). Landsarkivet i Lund.
• Jämjö kyrkoarkiv: Födelse- och dopbok (Vol. CI:2). Landsarkivet i Lund.
• Jämjö kyrkoarkiv: Husförhörslängder (1808–1813 Vol. AI:2, samt 1860- och 1870-tal). Landsarkivet i Lund.
• Mantalslängder: Kristianstads län 1659 (Vol. 1, s. 744). Riksarkivet.
• Mantalslängder: Blekinge län 1715, 1752, 1763. Riksarkivet/Landsarkivet i Lund.
• Riksens ständers kontor: Mantalslängder 1719–1739. Riksarkivet.
• Länsräkenskaper: Blekinge län 1688 (Vol. 2, s. 137). Riksarkivet.
• Statistiska centralbyrån (SCB): Allmänna jordbruksräkningen 1944 (H1AB:207, Bild 9650). Riksarkivet.

Lantmäteri, Domstol & Fastighetshandlingar

• Lantmäteriet: Storskifte på inägor 1766 (Akt 10-JÄM-5).
• Lantmäteriet: Åbodelning av Hallarum nr 3 1806 (Akt 10-JÄM-54).
• Lantmäteriet: Laga Skifteshandlingar för Hallarum, Binga och Hammarby 1863-1868 (Akt 10-JÄM-?).
• Östra häradsrätt: Bouppteckning efter Pehr Pehrsson 1799 (Vol. FIIa:6, s. 53). Göta Hovrätt.
• Kungl. Maj:t och Kronan: Skattebrev för Hallarum nr 8 "Heaby" (1892).
• Inskrivningsdomaren: Protokoll rörande lagfarter och dödsbon (1915-1920).
• Svenska Gods och Gårdar IX, Blekinge (1938).

Militära Källor

• Generalmönsterrullor: Blekinge 1:a Båtsmanskompani. Krigsarkivet.
• Blekinge Båtsmansregister: Rote 125 Hallstedt.