Gårdshistorik: Hallarum nr 3

Från 1600-talets Binga till 1800-talets hemmansklyvning

Historien om Hallarum Nr 3 är inte bara berättelsen om en gård, utan om en släkt som genom strategiska flyttar och hårt arbete etablerade sig som en av de bärande familjerna i bygden.

Rötterna i Binga (1659–1726)

Släktens historia börjar i grannbyn Binga strax efter att Blekinge blivit svenskt. Redan i den tidiga mantalslängden från 1659 finner vi den trolige stamfadern Pär Gummesson på en gård i Binga [1].

Hans son, Torkel Persson, tog över gården senast 1688 och brukade den i decennier tillsammans med hustrun Sissa Mårtensdotter [2]. Binga var vid denna tid familjens nav. Här växte en stor syskonskara upp, däribland sönerna Per och Mårten samt döttrarna Ragnhild och Botill. När dottern Ragnhild gifte sig med Sune Persson omkring 1715, stod det klart att de skulle ta över föräldragården i Binga [3]. För sönerna Per och Mårten innebar detta att de måste söka sin framtid någon annanstans.

Modern Sissas död i oktober 1725 verkar ha varit startskottet för uppbrottet [4].

Expansionen till Hallarum (1719–1727)

Sonen Per Torkilsson (född 1686) var den som ledde expansionen in i grannbyn Hallarum. Redan omkring 1719/1720 hade han etablerat sig som bonde på Hallarum Nr 2 [5]. Familjen hade dock siktet inställt på grannfastigheten.

På Hallarum Nr 3 bodde vid denna tid en man vid namn Anders Olsson [6]. Relationen mellan familjerna var god; Anders Olsson var dopvittne åt Pers son 1724 [9]. År 1727 genomfördes den stora rockaden: Per Torkilsson övertog Anders Olssons gård, Hallarum Nr 3, som därmed blev den permanenta släktgården. Det blev Per som ensam etablerade släkten i den nya byn.

Livet på gården och de stora barnkullarna

Under 1730- och 40-talen var Hallarum Nr 3 fullt av liv. Per Torkilsson och hans hustru fostrade här en stor skara barn. Mantalslängderna avslöjar att det fanns en äldre kull född i Binga (Anders, Carin, Sone) och en yngre kull född i Hallarum (Maria, Per, Mårten, Jon) [8].

Livet var inte utan sorger. Dottern Maria (född 1722) led av "fallandesjuka" (epilepsi). Hennes sjukdom gjorde att hon aldrig gifte sig utan blev kvar på gården som "piga" hos sina föräldrar och senare sin bror fram till sin död 1758 [9].

Krisen och det tvingande skiftet (1752)

I början av 1750-talet drabbades familjen hårt. Hustrun avled omkring 1751, och Per Torkilsson blev ensam kvar som änkling. Han var nu över 65 år gammal och blev sängliggande och sjuklig.

Gården krävde en arbetsför husbonde. I mantalslängden för 1752 finns en dramatisk notering: den sängliggande fadern har "helt och hållet uppdragit" (överlåtit) hemmanet till sonen Per Pehrsson. Fadern undanbad sig ansvaret mot att han fick "uppehälle" (undantag) på gården [10].

Den unge Per Pehrsson (28 år) fick axla ansvaret som ogift ungkarl. Det var en tung start. Året därpå, i november 1753, dog fadern Per Torkilsson av "Stenbaßion" (svåra plågor av njur-/gallsten) [11].

Pehr Pehrssons tid – Från fattigdom till välstånd

Tiden som följde var inte enkel. År 1763 tvingades Per Pehrsson begära skattebefrielse enligt kungligt nådebrev, vilket tyder på sjukdom eller fattigdom [12]. Men han red ut stormen. Från 1767 betalade han skatt igen och gården bar sig.

Under hans tid genomfördes det stora Storskiftet (1762–1766), där byns ägor ritades om [13]. Det var också Per Pehrsson som lät uppföra den ekonomibyggnad som i senare kartor kom att kallas "Pehr Pehrssons Lada" – ett landmärke som stod kvar långt efter hans död. Han gifte sig med den betydligt yngre Karin Jonsdotter (född 1740) och säkrade återväxten med barnen Sissa och Anders.

Slutet på en era (1806)

När Pehr Pehrsson dog 1799 markerade det slutet på en epok där gården hållits samlad [14]. Vid arvskiftet 1806 kunde ingen ensam lösa ut de andra. Lösningen blev en hemmansklyvning.

Gården delades mitt itu. Sonen Anders Pehrsson (27 år) fick den södra delen och mågen Sven Pehrsson (51 år) fick den norra. I de noggranna protokollen kom de överens om hur vardagen skulle fungera: Sven fick hämta vatten i Anders bäck och köra över hans mark, men lovade att inte göra skada [15]. Den gamla änkan Karin bodde kvar på undantag hos sonen Anders, som en levande länk till den tid då Hallarum Nr 3 var en enda stor gård [16].