| Namn |
Ernst Hallenberg |
| Födelse |
11 Feb 1889 |
Jämjö, Blekinge län [1] |
| Kön |
Man |
| Även kallad |
Andersson |
| Mantalsskrivning |
11 Feb 1889 |
Hallarum 2 (3), Hallarum, Jämjö, Blekinge län [2, 3] |
- Ernst Hallenberg (1889–1965)
Att följa Ernst Hallenbergs levnadsöde är att bevittna en resa genom det moderna Sveriges framväxt, från det sena 1800-talets agrara självhushållning till efterkrigstidens industrisamhälle. För en betraktare utan förkunskaper om familjen kan Ernsts liv te sig som en klassisk klassresa, men vid en närmare anblick framträder bilden av en man som, trots stora framgångar i karriären och en ny förankring i Dalarna, aldrig lät banden till det blekingska ursprunget brista. Han var juristen som blev en makthavare i bergslagsbygden, militären som skipade rätt under beredskapsåren och fadern som tvingades hantera livets svåraste prövningar.
Rötterna i den blekingska myllan
Berättelsen börjar långt från de dalaskogar som senare skulle bli hans hem. Ernst föddes den 11 februari 1889 på gården Hallarum nr 2 i Jämjö socken, beläget i östra Blekinges kustband. Han var son till hemmansägaren Anders Petersson och dennes hustru Ingrid Maria Petersdotter. Hemmet präglades av den strävsamhet som krävdes av en bondefamilj vid denna tid, där jorden och havet gav föda men där marginalerna sällan var stora. För den som vill fördjupa sig i platsens historia och läsa mer om Ernsts uppväxtmiljö finns en separat gårdshistorik att ta del av här: Gårdshistorik över Ernsts barndomshem.
Ernst växte upp i en syskonskara som var anmärkningsvärt stor, även med dåtida mått mätt. Föräldrarna fick totalt fjorton barn, och Ernst var ett av de yngsta. Bland de äldre syskonen som redan börjat finna sina vägar i livet fanns Peter och systern Gertrud. Barndomen i Hallarum var dock inte enbart en idyll. Barnadödligheten var en ständigt närvarande skugga över familjen, och flera syskon rycktes bort i unga år. Bröderna Karl Andersson och Alfred Andersson avled av leukemi respektive äggvitesjuka innan de hunnit bli vuxna. Denna tidiga konfrontation med döden, tillsammans med förlusten av modern Ingrid Maria som gick bort 1906 när Ernst var sjutton år, formade en allvarsamhet hos den unge pojken. Trots de hårda villkoren fanns en stark framtidstro hos fadern Anders, som uppmuntrade sina söner till studier. Tillsammans med bröderna August Hallenberg och Arvid Hallenberg lämnade Ernst jordbruket för böckernas värld.
|
|
| Militärtjänst |
från 1910 [4] |
- Sjukbärare (icke vapenför) i infanteriet vid Karlskrona grenadjärregemente (I 7).
Värnpliktsnummer: 391 72/10
|
|
| Mantalsskrivning |
12 Sep 1917 |
Kämparvet, Falu Kristine, Kopparbergs län [5] |
- Det akademiska livet och uppbrottet
Efter studentexamen och juridikstudier vid Lunds universitet, där horisonterna vidgades bortom sockengränserna, och en tids tjänstgöring vid Svea hovrätt i Stockholm, styrde Ernst 1917 kosan norrut. Destinationen var Falun, Dalarnas administrativa centrum. Det var en stad prägad av den månghundraåriga gruvdriften, där röken från rosthögarna och slagghögarnas svarta siluetter skapade en dramatisk fond som skilde sig markant från Blekinges öppna landskap. Ernst anlände den 12 september 1917 för att tjänstgöra som notarie vid Falu domsaga. Världen utanför stod i brand i det första världskrigets slutskede, och även i det neutrala Sverige rådde dyrtid och osäkerhet. För en ung jurist fanns dock rikligt med arbete i en tid då både konkurser och legala tvister ökade i spåren av krisen.
En trevande start i världsarvsstaden Ernsts första tid i den nya hemstaden präglades av sökande efter en fast punkt. I september 1917, mitt under den svåra bostadsbristen, fann han sitt första logi i stadsdelen Kämparvet. Området, som ligger på en höjd med vidsträckt utsikt över staden, var vid denna tid en blandning av äldre bebyggelse och framväxande villakvarter. Som nyinflyttad ungkarl var boendet sannolikt av enklare slag, kanske ett inneboenderum hos en familj, vilket var vanligt för tidens tjänstemän som ännu inte bildat eget bo. Tiden här blev denna gång kortvarig, men den gav honom en första förankring i staden. Här kunde han blicka ut över Faluån och koppargruvans dagbrott, Stora Stöten, som var navet i regionens ekonomi. Det var under dessa första månader han började bygga det nätverk som skulle bli avgörande för hans framtida karriär.
|
|
| Mantalsskrivning |
28 Dec 1917 |
Kyrkbacken, Stora Kopparberg, Kopparbergs län [6, 7] |
Adress: Norra Kyrkobacken, kvarter No 25 (Dalian?) |
- Kärleken spirar i gruvans skugga
Redan lagom till sin första jul i Dalarna, i december 1917, flyttade Ernst vidare till en adress med betydligt mer tyngd och historia: Norra Kyrkobacken, i kvarteret nummer 25, även känt som Dalian. Att bo här var att befinna sig i hjärtat av det gamla Falun. Kvarteren runt Stora Kopparbergs kyrka andades historia, med sina rödfärgade timmerhus och smala gränder som trampats av bergsmän i århundraden. Närheten till kyrkan och tingshuset underlättade vardagen för en tingsnotarie som nu började bli varm i kläderna.
Det var under denna tid, i skuggan av världskriget och den spanska sjukan som började sprida sin skräck, som Ernsts liv tog en ny vändning genom kärleken. Han mötte Karin Frideborg, en kvinna från Nås. Tycke uppstod mellan den strikte juristen och den levnadsglada dalkullan, och de två förlovade sig för att sedan gifta sig sommaren 1918. Mötet med Karin innebar att Ernst slutgiltigt slog ner sina bopålar i Dalarna. Drömmen om en återkomst till Blekinge, om den någonsin funnits, ersattes nu av byggandet av ett eget bo i bergslagsbygden.
|
 |
Karta med kvarter nr 25, Gård 4 (Dahlian) i Falun, ur Karta övfer Falu stad av Skarin 1886
|
| Mantalsskrivning |
19 Okt 1918 |
Östanfors, Falu Kristine, Kopparbergs län [8, 9] |
- Liv och död i samma ögonblick
Den 19 oktober 1918 gick flyttlasset till en ny stadsdel, Östanfors, känd för sina slingrande gator och välbevarade trähusbebyggelse längs ån. Här erbjöds en lugnare och mer skyddad miljö för den nybildade familjen än det sotiga gruvområdet. I Östanfors, ofta kallat "Gamla Falun", fanns en småstadscharm med hantverkare och gårdar som passade det unga paret väl. Här inledde Ernst och Karin sitt gemensamma liv på allvar.
Det var i detta hem som deras förstfödde son, Carl-Anders Hallenberg, såg dagens ljus den 12 juli 1919. Men just denna dag skulle komma att bli en av de mest känsloladdade i Ernsts liv, präglad av en sällsam dubbelhet. Samma datum som han för första gången höll sin son i famnen, nåddes han av budet från Blekinge: hans far, Anders Petersson, hade avlidit hemma på gården i Hallarum. Att födelse och död sammanföll så exakt mellan tre generationer – farfar, far och son – måste ha väckt djupa existentiella tankar hos Ernst. Han hade nu blivit familjens överhuvud i sin gren, med ansvar för att föra arvet vidare, samtidigt som bandet till barndomshemmet förändrades i grunden.
|
|
| Mantalsskrivning |
från 1919 till 1965 |
| Mantalsskrivning |
12 Nov 1923 |
Kämparvet, Falu Kristine, Kopparbergs län [10] |
- Maktens korridorer och militärens disciplin
Familjen växte, och hösten 1923 återvände de till Kämparvet, men denna gång till en rymligare bostad som anstod en man av Ernsts nuvarande ställning. Familjen hade tidigare samma år, den 31 juli, utökats med sonen Per-Jonas Torkel Hallenberg.
Vid det här laget hade Ernst etablerat sig som en tungviktare i regionen. År 1920 hade han anställts som ombudsman vid Stora Kopparbergs Bergslags AB, Sveriges kanske anrikaste industriföretag. I denna roll hanterade han juridiska frågor rörande skog, vattenkraft och gruvdrift – resurser som var vitala för hela landets ekonomi. Samtidigt gjorde han karriär inom det militära som auditör vid Dalregementet. En auditör fungerade som en civil domare och juridisk rådgivare inom krigsmakten. Det var ett uppdrag som krävde hög integritet, särskilt när det gällde att döma i disciplinärenden och upprätthålla rättssäkerheten för de värnpliktiga. Ernsts dubbla roller i det civila och militära gjorde honom till en spindel i nätet i Faluns societet.
Broarna av bläck – Rådgivaren och brodern
Trots att Ernst nu var en upptagen man i Dalarna, och trots att hans bröder och systrar spridits för vinden eller blivit kvar i Blekinge, upphörde aldrig kontakten. Syskonen Hallenberg, Andersson, Westerdahl och Eriksson upprätthöll en flitig korrespondens genom decennierna. I tider före telefonens allmänna utbredning och långt före digital kommunikation, var dessa brev livslinorna som höll familjen samman. Det framgår tydligt av breven att Ernst, i kraft av sin utbildning och position, ansågs mycket kunnig av sina syskon. De vände sig ofta till honom med frågor och bad om råd i vitt skilda spörsmål, allt från juridiska tolkningar till praktiska levnadsbeslut och ekonomiska investeringar. Han var inte bara en bror på avstånd, utan en förtroendefull rådgivare vars omdöme värderades högt. I retur fick han rapporter om skörden i Hallarum och släktingars hälsa, vilket höll honom förankrad i de gamla hemtrakterna.
|
|
| Mantalsskrivning |
26 Okt 1928 |
Bergalid, Stora Kopparberg, Kopparbergs län [11, 12, 13] |
- Samhällsbäraren och familjens trygga hamn
År 1928 gick flyttlasset till det ståtliga huset Bergalid. Detta blev familjens fasta punkt, ett hem som signalerade stabilitet och framgång. Här fanns utrymme för representation och för barnen att växa upp i en skyddad miljö. Familjelyckan blev komplett när dottern Karin Ingrid Christina Samuelsson föddes den 15 oktober 1933, en efterlängtad syster till de två äldre bröderna.
Under beredskapsåren på 1940-talet ställdes Ernsts förmågor på prov. Som auditör vid ett regemente i fältberedskap ökade arbetsbördan markant, och oron för omvärldsläget var ständigt närvarande vid middagsbordet på Bergalid. Efter kriget, 1946, avled Ernsts bror Petter Andersson hemma i Blekinge. Petter var barnlös, och Ernst förvärvade då grannfastigheten Hallarum nr 4, som kom att kallas "Pettersgården". Detta blev familjens älskade sommarviste, där Ernsts barn och senare barnbarn fick lära känna det blekingska landskapet, bada i Östersjön och knyta an till sina rötter. Cirkeln var på så vis sluten; juristen från Falun var återigen, åtminstone sommartid, hemmansägare i Jämjö, granne med jorden där han själv tagit sina första steg.
Sorgen och flytten till Rältlindor
Livet på Bergalid förmörkades dock av en tragedi som ingen framgång kunde lindra. År 1951 drabbades sonen Per-Jonas av en brusten blindtarm och avled hastigt, endast 28 år gammal. Att förlora ett barn i vuxen ålder, en son som hade hela livet framför sig, var ett oerhört tungt slag för Ernst och Karin. Sorgen efter Per-Jonas kom att prägla resten av deras liv. För Ernst, som sett så många syskon dö unga, måste det ha känts som om det förflutnas förbannelse återkommit.
|
|
| Mantalsskrivning |
1961 |
Lindors Bruk, Rältlindor, Leksand, Kopparbergs län [14] |
- Efter ett långt och strävsamt arbetsliv valde Ernst och Karin att lämna staden. År 1961 gick flyttlasset till Lindors Bruk i Rältlindor, Leksand. Här, i den rofyllda miljön vid Siljans södra ände, fann de en fristad på ålderns höst. Ernsts sista år präglades av lugnet på landsbygden, långt från domstolarnas och industrins larm, men med minnet av sonen ständigt närvarande. Han avled i Leksand den 5 juni 1965, 76 år gammal.
Ett livsverk att minnas
Ernst Hallenberg lämnade efter sig ett arv som var större än de juridiska dokument han författat. Han var en man som lyckades med konststycket att vara djupt rotad i två vitt skilda jordmåner. Genom sitt liv band han samman det strävsamma bondesamhället i Blekinge med industristaden Falun. Hans barn, Carl-Anders och Christina, förde arvet vidare, präglade av faderns berättelser, breven från släkten och somrarna på Pettersgården. I Ernsts livsöde ser vi en spegel av 1900-talets Sverige – en tid av stora förflyttningar och samhällsförändringar, där den enskilda människan ändå alltid söker sin fasta punkt i tillvaron.
|
| Sysselsättning |
- Yrkeskarriär
1932–1960 Dalaälvarnas Flottningsförening Ombudsman
1920–1955 Stora Kopparbergs Bergslags AB Ombudsman
1917–1920 Länsstyrelsen i Kopparbergs län E.o. landsnotarie
1914–1917 Falu domsaga Tjänstgöring
Militära uppdrag
1923–1956 Dalregementet Auditör 1917–1923 Dalregementet Vice Auditör
Förtroendeuppdrag
1956–1961 Nyttjanderättshavarnas till gruvskogar gruvskogskommitté Ledamot, ordförande och ombudsman
1954–1960 Svenska Gruvföreningens gruvnämnd Ledamot
1951–1960 Svenska Gruvföreningens styrelse Suppleant
1944–1960 Svenska Gruvföreningens juridiska kommitté Ordförande
1942–1958 Dalälvens Vattenregleringsföretag Ledamot i styrelsen
1931–1958 SPP Ledamot i överstyrelsen
1927–1959 Nykterhetsnämnden i Falun Ordförande
– Falu stads sparbank Ordförande
– Systembolaget i Falun Ledamot i styrelsen
– Falun Ledamot i stads- och kyrkofullmäktige
– Falun Ordförande i ett flertal kommunala nämnder
Utbildning
1913 Lund Jur. kand.
1909 Karlskrona Studentexamen
|
| Död |
5 Jun 1965 |
Leksand, Kopparbergs län |
|
| Person-ID |
I10 |
Andreas släktträd |
| Senast ändrad |
2 Feb 2026 |