Sök • Avancerad sökning • Sök Familjer • Sök på denna sajt

Förnamn:   Efternamn:   ID:  

Lindors Bruk, Rältlindor, Leksand, Kopparbergs län

Noteringar:
LINDORS BRUK el. Rältlindor nr 1

Sydöst om den västra byklungan, kring Rältaån, finns bruksbebyggelse tillhörande Lindors bruk. Lindors bruk grundades för första gången på 1840-talet i och med anläggandet av en liesmedja. Bakom företaget stod överste Fredrik Söderhjelm på Dalregementet, som fick privilegier för att starta ett manufakturverk 1841. 1849 kom vidare privilegier för att anlägga ett stångjärnverk. 1850 uppfördes en första mangårdsbyggnad tillhörande bruket. Byggnaden låg närmare byn och bortflyttades 1890. Den nuvarande manbyggnaden på bruket, i Schweizerstil som beskrivet ovan, byggdes på 1860-talet och står kvar på den plats där den ursprungligen byggdes. Byggnaden uppfördes av grosshandlaren Bergman Nilsson från Stockholm, som låtit köpa bruket 1860. Nästan 20 år senare, 1877, hade bruket åter bytt ägare till Bengt Henrik Alstermark (född 1827-10-29 i Karlstad och död 1890-01-05 i Hedemora). Industriutrustningen innefattade då en stångjärnshammare med härd och fyra spikhammare. Den huvudsakliga produktionen var inriktad på spik, som såldes till bland annat Norge och Stockholm. Vid sidan bedrev bruket även en kvarn och småskalig jordbruksverksamhet. I början av 1890-talet återupplivades liesmedjan av en Brandström, som efterföljdes av sin svärson Lars Tiger som tidigare varit verksam vid Långö liebruk i Älvdalen. De så kallade Tigerliarna var uppskattade och berömda under den tiden då de tillverkades. 1917 bildades Aktiebolaget Lindors Bruk och från denna tid och särskilt under 1920-talet tillverkades endast liar i Rältlindor. Bakom produktionen stod sju smeder och två drängpojkar som med moderniserade metoder tillverkade en mängd liemodeller från olika geografiska områden. Det rörde sig bland annat om Härnösandsliar, Hedemoraliar, Skåneliar samt modeller av norska, danska, finska och ryska liar. Verksamheten nedlades mot början av 1930-talet, men följande byggnader kvarstår än idag: smedja, sliperi, manbyggnad och kvarn, samt även några övriga mindre ekonomibyggnader.

Bruksanläggningen kan berätta mycket om industrialiseringen i Sverige och om industrisamhällets förhållandevis lilla påverkan på byarna i Leksand. En stångjärnshammare är en enhet i järnförädlingsprocessen. Efter att järnmalm upptagits ur jorden, exempelvis vid gruvorna i Ål, transporterades malmen till en hytta och förädlades till tackjärn. Tackjärnet kunde i sin tur omvandlas till stångjärn, som var renare från kol och gick till skillnad från tackjärn att smida med. De olika produktionsenheterna gruva, hytta och hammare placerades på olika platser i landskapet, något som idag kan tyckas opraktiskt. Anledningen var ofta att samtliga av dessa verksamheter var beroende av en rik tillgång på skog som kunde användas som bränsle i de olika verksamheterna. Hammare var dessutom beroende av vattenkraft och placerades därför nära vattendrag så som Rältaån. Fram tills 1800-talets senare hälft bestod järnproduktionen i Sverige och Dalarna av en mängd små bruk runt om i landskapet. Genom mer effektiva metoder för järntillverkning kom emellertid produktionen från och med 1800-talets mitt att i allt högre grad förläggas till stora järnverk så som Domnarvet i nuvarande Borlänge. I och med detta avtog eller förändrades verksamheten på de mindre bruken. Berättelsen återspeglas tydlig i Lindors Bruk, som till en början innefattade en mindre stångjärnshammare, men senare omvandlades till ett specialiserat liebruk där en färdig produkt tillverkades och såldes vidare ut i världen. Miljön är ovanlig i Leksand men återspeglar tydligt ovanstående berättelse och har därför i sin helhet särskilt kulturvärde.

Källor:

Bengt Henrik Alstermark i FHL: Leksand (W) AI:17e (1868-1877) Bild 41 / sid 37 (AID: v130779.b41.s37, NAD: SE/ULA/10826)

Mantalsskrivning

Träffar 1 till 1 av 1

	Efternamn, förnamn	Mantalsskrivning	Person-ID
1	Hallenberg, Carl-Anders	ca 1985	I6